Vaccin & Vaccination – Page 5 – The National Health Federation, Sweden

Smittkoppsvaccin: Fungerar det? – Utdrag ur The Vaccin Guide

Debatten om smittkoppsvaccin har fokuserat på riskerna för biverkningar och dödsfall orsakade av vaccinet, liksom med problemet med vaccinets omoderna teknik. Men dessa diskussioner har bortsett från frågan om vaccinets effektivitet. Myndigheterna hävdar att smittkoppsvaccinet är ansvarigt för utrotningen av ett av mänsklighetens största gissel (WHO, 1980). Det kan därför komma som en enorm överraskning att genom hela den nästan 200-åriga historien av smittkoppsvaccination, har kritiska läkare och en veritabel armé av medborgare tvivlat på att vaccinet fungerade överhuvudtaget.

Text: Randall Neustaedter OMD/ Översättning: Margareta Lundström

Fyra faktorer har bidragit till skepsis på smittkoppsvaccinet effektivitet:

För det första den tveksamma föreställningen om att sekret från kokoppor på nötkreatur kunde förebygga smittkoppor. Smittkoppor är en liknande men en helt annan sjukdom som drabbar människor.
För det andra, under artonhundratalet, före den moderna bakteriologin och före kylskåpet var det omöjligt att veta exakt vad som fanns i en viss dos vaccin.
För det tredje, verkade den rapporterade ökningen av smittkoppor i samhället efter införandet av vaccinet, motsäga det som vaccinförespråkarna hävdade.
Ett fjärde oroande faktum är den totala avsaknaden av noggrant kontrollerade studier av smittkoppsvaccinets effektivitet.
Förebygger kokoppor smittkoppor?

Föreställningen att ett smittkoppsvaccin kan erhållas från sekret från kokoppor uppstod bland vidskepliga mjölkerskor i England. Det berättas att de mjölkerskor som hade fått sekret på sina händer från blåsor som satt på kornas juver, blev immuna mot smittkoppor.

Kokoppor är en sällsynt, godartad sjukdom hos kor i Storbritannien. Det orsakar blåaktiga skador på kons juver, men ger få andra symptom. Hos människor kan det ge samma symptom på händer och orsaka influensaliknande besvär. Idag är sjukdomen mycket sällsynt. Hästar kunde få en liknande sjukdom, som kallades “horse-grease” eller ”horse-pox” en numera utrotad sjudom.

De tidiga vaccinerna framställdes under djurepidemier från både kor och hästar. Det var först under slutet av artonhundratalet som kokoppor blev artificiellt inympade under huden på kalvar och odlades för vaccinframställning. Inte förrän vid utrotningskampanjen 1967 fanns en tillförlitlig beredning av det odlade viruset. Tidigare var effektiviteten av alla vaccinberedningar okända.

När en boskapsuppfödare vid namn Benjamin Jesty antog sig vara immun mot smittkoppor efter att ha fått kokoppor från sina egna kor, bestämde han sig för att vaccinera hela sin familj med kokoppssekret. Detta var år 1774. Förfarandet var väl känt av befolkningen, eftersom bruket av ympning med själva smittkoppsviruset hade varit populärt i England sedan 1740-talet, ofta med dödlig utgång. Tjugo år efter att Jesty och andra experimenterat på sig själva med kokopposvaccinationer, gick Edward Jenner, en starkt självuppskattande person, ett steg längre. Han inokulerade ett barn med kokoppor och injicerade sedan barnet med en dödlig dos av smittkoppor. Lyckligtvis dog inte barnet. Detta experiment ledde till att Jenner år 1796 publicerade sin teori om vaccination. Det blev snabbt en accepterad och populär praxis, utan vetenskapliga försök eller medicinska studier, som kunde visa på vaccinets effektivitet.

Trots den till att börja med utbredda populariteten av vaccination, har faktiskt ingen kunnat bevisa att kokoppsvaccinet förhindrade smittkoppsinfektion, och många kritiker framhärdade att vaccinet inte fungerade. Läkare var särskilt skeptiska till möjligheten för att kokoppor kunde förhindra smittkoppor, även om befolkningen var snabb att ta till sig allsköns vidskepelse för att slippa sjukdomar. Jenners bevis bestod i att lokalisera jordbrukare som tidigare haft kokoppor och som aldrig fått smittkoppor. Han ympade dem med material från smittkoppor för att se om vaccinet skulle ge en reaktion. När reaktionen uteblev hävdade han att detta bevisade hans teori. Men detta visade bara att dessa jordbrukare hade antikroppar och motståndskraft mot smittkoppor, som de kunde ha fått från tidigare exponering för sjukdomen.

Alla som utsätts för uppenbar smitta drabbas inte av följderna. Läkare kunde visa hundratals fall där en enskild jordbrukare hade fått kokoppor från kor, men senare ändå utvecklade smittkoppor. Jenner avfärdade helt dessa påståenden. Kanske att den medicinska professionens fruktansvärda erfarenheter av att med hjälp av ympningsmaterial från verkliga smittkoppors och de skador och efterföljande död som de orsakat, skapade en situation där myndigheterna kände sig desperata efter ett annat och ett säkrare alternativ. Det visade sig att dödligheten orsakad av vaccination med kokoppor var lägre än med den tidigare smittkoppsympningen.

Kokoppor var helt klart en säkrare substans, och förhoppningarna steg för att det skulle fungera. Det var först efter vaccinationskampanjen kommit i full gång som att farorna med det nya vaccinet uppdagades och dess brister blev allmänt kända.

Vad finns i flaskan?

Tidiga tvivel om vaccinets effektivitet fokuserade på dess betänkliga ursprung. Det var svårt för någon att föreställa sig att var från blåsor på en kos juver kunde förebygga sjukdom hos människor. Det fanns en naturlig och begriplig motvilja mot att tillföra sådana skadliga ämnen till sin hud. Jenner försökte använda material från hästarnas infektioner, den numera utdöda sjukdom som kallas “horse-grease”. När detta blev dåligt accepterat, återgick han till att använda material från kor. Faktum är, att den nya kokoppsvaccinationen ofta orsakade att andra smittsamma och dödliga sjukdomar överfördes till mottagaren, särskilt syfilis, spetälska och tuberkulos. Befolkningen i England och det kontinentala Europa var väl förtrogen med den extrema faran med att använda vaccin tillverkat av verkliga smittkoppor (variolation), som förbjöds i England år 1840, och de var starkt emot att acceptera någon annan form av ympning med sjuka material. Vaccination tvingades ofta på befolkningen, något som man annars om man var klok hade kunnat avstå från.

Överföringen av en sekundär sjukdom är inte unikt för smittkoppsvaccin. Under modern tid har flera sjukdomar överförts till vaccinerade. Ett poliovaccin förorenat med ett ap-virus som gavs på 1960-talet har orsakat otaliga fall av cancer tom 40 år efter vaccinationen. Stelth virus kan ha överförts och orsakat kroniskt trötthetssymtom och möjligen kan kampanjen för ett levande poliovaccin i Kongo ha spridit AIDS-viruset (Neustaedter, 2002).

Levande vacciner odlas på djurvävnader eller djurcellskulturer. På grund av risken för kontaminering från dessa vävnader har vacciner alltid potential att infektera sin mottagare med dessa kontaminerande organismer. Moderna vacciner är screenade på organismer så noga som är möjligt, men tillverkarna kan bara hitta de organismer som testerna utformades för. Andra förorenande virus kommer inte att upptäckas. Även moderna vacciner innehåller virus från höns och andra djur som har potential att orsaka sjukdom hos människor. Ap-virus som fanns i vacciner ansågs inte smitta människor tills SV40 virus kom (det fyrtionde simian viruset identifierades) som visade sig orsaka cancer hos vaccinerade och deras barn.

Äldre vacciner hade mindre stränga tillverknings- och testförfaranden. I juni 2002 donerade Aventis Pasteur, en fransk vaccintillverkare 85 miljoner bortglömda smittkoppsvaccinsdoser som tillverkas på 1960-talet till den amerikanska regeringen. Det är möjligt att detta vaccin skulle kunna vara behäftat med ett antal kontaminerande virus och bakterier okända vid tiden för produktionen. Konsumenterna gör klokt i att ifrågasätta varje smittkoppsvaccins tillverkningsdatum innan man tillåter dess användning.

Epidemier efter vaccininförandet

Under det artonde och tidiga nittonhundratalet, när smittkoppsepidemier löpte amok, så följdes ofta införandet av smittkoppsvaccination av en ökad förekomst av sjukdomen. Många vaccinkritiker anklagade smittkoppsvaccinet för att utlösa dessa epidemier. En förödande smittkoppsepidemi inträffade i England under perioden 1871-1873, vid en tidpunkt då lagen om obligatorisk smittkoppsvaccinering hade resulterat i nästan universell täckning. En kunglig kommission tillsattes 1889 för att granska vaccinets historia i Storbritannien. Bevis hopade sig om att smittkoppsepidemier ökat dramatiskt efter 1854, året då lagen om obligatorisk vaccination trädde i kraft.

Under London epidemin 1857-1859, dog mer än 14000 människor.

Utbrottet 1863-1865 tog 20 000 liv. Från 1871 till 1873 drog över hela Europa den värsta smittkoppsepidemin i historien. Bara i England och Wales, dog 45 000 människor i smittkoppor i en tid då, enligt officiella beräkningar 97 procent av befolkningen vaccinerats.

När Japan började med obligatorisk vaccination mot smittkoppor 1872, ökade sjukdomen stadigt varje år. År 1892 inträffade mer än 165 000 smittkoppsfall med 30 000 dödsfall i en helt vaccinerad population. Under samma tidsperiod i Australien, som inte hade någon lag om obligatorisk vaccination, inträffade bara tre dödsfall i smittkoppor under en 15-årsperiod.

Tyskland antog en obligatorisk vaccinationslag år 1834 och genomdrev rigoröst upprepade vaccinationer. Men under perioden 1871-1872 hade man 125 000 dödsfall i smittkoppor. Bara i Berlin dog 17 000 i smittkoppor av den vaccinerade befolkningen. Av dessa var 2 240 under tio år och 736 av dessa vaccinerade barn dog.

I Filippinerna, infördes allmänna folkhälsoåtgärder när USA började upprätta en självständig regering i början av 1900-talet. Förekomsten av smittkoppor hade stadigt minskat och den obligatoriska vaccinkampanjen tog till sig äran för den dramatiska minskningen. Men under åren 1917-1919, upplevde Filippinerna den värsta epidemi av smittkoppor i landets historia med över 160 000 fall och över 70 000 dödsfall i en helt vaccinerad population. Över 43 000 dödsfall i smittkoppor inträffade bara under 1919. Hela befolkningen i Filippinerna på den tiden bestod endast av 11 miljoner.

Vaccinmisslyckanden av denna storleksordning kan ha flera orsaker. Det vaccin som användes kan ha varit defekt. Under den perioden var det svårt att kontrollera vad vaccinet faktiskt innehöll. Vaccinet kan ha kommit i kontakt med smittkoppsvirus och faktiskt orsakat epidemier eller att vaccinkritiker kan ha rätt i att påstå att Jenners kokopposvaccin, som i grunden är samma vaccin som används i dag, helt enkelt inte fungerar för att förhindra smittkoppor.

Studier av vaccinets effektivitet

Det är onekligen så att vaccination med vacciniavirus (ursprungligen från kokoppor) producerar antikroppar mot vaccinia. Över 95 procent av de som fick vaccin för första gången kommer att utveckla antikroppar med en titer av 1:10 eller högre. Men myndigheterna är osäkra vilken nivå av antikroppar som är nödvändiga för att skydda mot smittkoppsinfektion (CDC, 1991).

I själva verket har det aldrig bevisats att vaccinet är effektivt mot smittkoppor alls. Vissa smittkoppsexperter har medgett att vaccinationen kommer att förändra sjukdomen och förhindra dödsfall, men inte stoppa den.

Donald A. Henderson, MD, världens ledande auktoritet på smittkoppor, har beklagat bristen på smittkoppsvaccinstudier. “Tillförlitliga uppgifter är förvånansvärt få när det gäller vaccinationsskyddets effektivitet och varaktighet ” (Henderson, 1988).

Trots bristen på effektivitetsstudier, har vaccinförespråkare konsekvent gjort påståenden som om att smittkoppsvaccin fungerar otroligt bra. I sin bok om hur smittkoppor besegrades, gör Joel Shurkin, en vetenskapsreporter, det djärva påståendet att; “Vaccination med kokoppsvirus ger immunitet mot smittkoppor och gör det på ett säkert och enkelt sätt med nästan 100 procent effektivitet” (Shurkin, 1979) . Denna typ av svepande och storslagna påståenden förblev obestridda trots frånvaron av bekräftande vetenskapliga studier.

WHO (Världshälsoorganisationen) deklarerade år 1979 att smittkoppor har eliminerats från jorden genom den intensiva vaccinationskampanj som inleddes 1967. Men dessa propagandister utförde inga studier på effekten av vaccinet. De bara dokumenterade minskningen av smittkoppor. Andra sjukdomar har också försvunnit från jorden. Böldpest (digerdöden) som dödade 25 miljoner människor i Europa under åren 1347 till 1352, en tredjedel av Europas befolkning. Minnet av pesten har bleknat utan hjälp av vacciner. Tyfus och gula febern försvann från Nordamerika till följd av moderna sanitära åtgärder innan man utvecklat vaccin för dessa sjukdomar. Smittkoppor kan ha försvunnit av samma anledning.

En variant av smittkoppsvirus kan fortfarande vara vid liv och aktivt i världen och kan orsaka sjukdom och dödsfall hos människor. Påståendet att smittkoppor har eliminerats motsägs av många rapporter om kopp-virussmitta i Afrika idag. Sjukdomen har fått namnet humant ap-koppor eftersom viruset liknar ett poxvirus som finns hos apor i fångenskap 1958 (Mukinda et al., 1996). Humant ap-kopps virus finns i byar i centrala och västra Afrika, där det lätt överförs vid person-till-person-kontakt. Det orsakar samma symptom som smittkoppor och skiljer sig från smittkoppsvirus endast i sin proteinstruktur, en skillnad på några nukleoidsekvenser.

Fram till 1960-talet var det inte möjligt att särskilja olika koppvirus, och de fall som förr skulle ha benämnts som smittkoppor är nu benämnda ap-koppor eller kamel-koppor beroende på DNA-strukturen. Flera utbrott av mänskliga ap-koppor har inträffat sedan viruset först isolerades från människor i 1959 (Gipsen, 1976). Under 1996 har 71 fall rapporterats i Katako-Kombe område i Zaire med fyra dödsfall.

I en liten by på 346 invånare, har 42 fall rapporterats, däribland tre dödsfall (WHO, 1996). I december 1997 rapporterades mer än 500 fall av ap-koppor i Zaire. Det är möjligt att smittkoppor har gjort en comeback i denna avlägsna del av världen. Tydligen skyddar inte vaccination med vacciniavirus mot ap-koppor, eftersom 92 av 94 barn med ärrbildning i ansiktet orsakade av ap-koppor också hade ärr typiska för smittkoppsvaccination (Arita & Henderson, 1976).

Tre typer av studier har utförts för att utvärdera effektiviteten av smittkoppsvaccination. Den första är en enkel dokumentation av förekomsten av fall med smittkoppor och dödsfall i en population före och efter starten av obligatorisk vaccination. Det andra är ett register över antalet dödsfall orsakade av smittkoppor i de vaccinerade jämfört med ovaccinerade individer i en epidemi. Och den tredje åstadkoms genom att målmedvetet utsätta vaccinerade mot smittkoppor.

(1) Studier av smittkopps incidens

Ursprungligen utfördes studier för att visa effektiviteten av smittkoppsvaccin genom att jämföra förekomsten av sjukdomen före och efter införandet av obligatorisk vaccinering i en viss population. Således är denna typ av studie förenat med många problem. Temporära sjukdomar som smittkoppor, ökar och avtar från år till år, vilket gör det svårt att jämföra statistik över kort tidsperiod.

Alfred Wallace belyser tydligt detta problem i en pamflett och ifrågasätter den statistiska säkerheten vid mätning av smittkoppsincidensen. Under 1796 dog i London mer än 4 000 per en miljon invånare av smittkoppor, medan följande år bara 800, och året därpå (1798) över 3 000. Återigen, år 1870 dog mindre än 100 per miljon invånare, medan år 1871 dog ungefär 300, och 1872 ca 2 500.

Således, ökar och minskar siffrorna så tvärt och så oregelbundet att genom att redovisa en period på ett par år och en annan period med ett par andra år, kan man visa en ökning eller en minskning beroende på vad man vill bevisa (Wallace, 1904) .

Wallace rekommenderade att man skulle analysera statistik över långa tidsperioder och med hjälp av stora populationer. En studie av smittkoppsincidens i Sverige granskade man statistik för en period på mer än hundra år före och efter den obligatoriska vaccinationen. Under perioden mellan 1774 och 1801, före vaccinationen var dödligheten i smittkoppor 1 973 per en miljon invånare i Sverige. Efter att vaccination infördes 1802-1816, var dödligheten 479 per miljon. Efter den obligatoriska vaccinationen påbörjats 1817 till 1879 var dödligheten 181 per miljon. (Shurkin, 1979).

Denna nedgång i smittkoppor i Sverige verkar imponerande, men andra faktorer än vaccination kan ha bidragit till statistiken. En sådan stadig nedgång i sjukdomsfrekvens för smittsamma sjukdomar kan också bero på förbättrad sanitet och andra åtgärder för folkhälsan. Vaccinkritiker föreslår att man bör göra en översyn över frekvensen av andra smittsamma sjukdomar, för att se om de följer samma mönster som en sjukdom som det finns vaccin för. I Storbritannien minskade incidensen av livshotande barnsjukdomar stadigt under eran före vaccin och antibiotika.

Var och en av dessa sjukdomar har minskat från 88 till 99 procent under denna period. Nedgången kunde i allmänhet hänföras till förbättrade levnadsvillkor och sanitet (McBean, 1957).

Under smittkoppseran, kom och gick epidemier och slog till med obeveklig kraft i några år och höll sig helt lugn andra år. När smittkoppor dött ut, hävdade vaccinentusiasterna att man segrat över smittkoppshotet. Om smittkoppsfallen ökat skulle de skylla på brister på vaccinationerna.

Historien om smittkopporna i Egypten är ett typexempel. Obligatorisk smittkoppsvaccination infördes 1890. Men täckningen blev aldrig fullständig. Under en epidemi år 1919 uppstod totalt 7895 fall av smittkoppor, följt av 3 004 år 1920. Mer än 5,5 miljoner människor vaccinerades under denna epidemi. Därefter under år 1921 minskade antalet smittkoppsfall till 92.

Nationernas förbunds Månadsrapport för 15 oktober 1929 tillskrivs detta märkliga ras i smittkoppsinsjuknande med de förnyade vaccinationsinsatserna. Fem år senare slog en annan epidemi till. År 1926 inträffade totalt 2 677 smittkoppsfall i med 544 dödsfall, trots den tidigare vaccinkampanjen. Den här gången påstås det att mer än 14,6 miljoner doser vaccin givits (i en befolkning på mindre än 14 miljoner människor). Nationernas Förbund har meddelat att sedan 1930 har förekomsten av smittkoppor reducerats till endast 14 fall.

Smittkoppor förklarades nästan utrotade. Men år 1932 slog en annan smittkoppsepidemi till i Egypten, trots fortsatt obligatorisk vaccination av alla barn. År 1934 hade smittkoppor krävt 7 650 insjuknade och 1 373 dödsfall. Denna varierande frekvens av smittkoppor från år till år var typiskt för den tiden. Den nästan allomfattande vaccineringen av befolkningen i Egypten var ett dystert misslyckande.

(2) Vaccinerade jämfört med ovaccinerade

Smittkoppor uppstår i fullständigt vaccinerade befolkningar. Dödsfall bland barn i smittkoppor har inträffat i samhällen där 100 procent av barnen nyligen vaccinerats. Men kontrollerade studier som jämför vaccinerade och ovaccinerade är notoriskt frånvarande. Tre rapporter i modern tid ger vissa jämförelser av smittkoppssjukdomen bland personer som tidigare vaccinerats mot de ovaccinerade.

En oroande rapport var undanstoppad i British Medical Journal 1928, som visade att dödligheten i smittkoppor var signifikant högre hos personer som tidigare hade vaccinerats än hos dem som var som ovaccinerade. Det stämde för smittkoppor hos personer över 15 år under åren 1923 till 1926 i Storbritannien. “Totalt för dessa år inträffade 11 019 fall, 4010 var bland de vaccinerade och 13 dödsfall – en dödlighet på 0,3 procent – och 6915 fall inträffade bland de ovaccinerade med 4 dödsfall – en dödlighet på 0,06 procent. Det vill säga, att dödligheten bland vaccinerade var fem gånger så stor som bland ovaccinerade fall “(Garrow, 1928).

Inget tillfredsställande svar hittades på denna uppenbara skillnad från vaccinförespråkarnas påstående om minskad dödlighet.

En källa noterade att Tyskland hade en mycket högre vaccinationsgrad än England, men en högre dödlighet i smittkoppor, vilket tyder på att vaccinet ökade dödligheten (Parry, 1928).

En noggrann genomgång av samtliga smittkoppsfall som inträffat i Nordamerika och Europa under perioden mellan 1950 och 1971 visade att de som tidigare hade vaccinerats hade en lägre dödlighet än de som aldrig hade vaccinerats. Av de 680 smittkoppsoffren under den perioden, hade 79 aldrig fått vaccin och 41 av dem dog (52 procent). Av de 70 personer med smittkoppor som vaccinerades under de föregående 10 åren, dog bara en (1,4 procent).

De människor som vaccinerats 20 år före exponering hade bara en dödlighet på 11 procent. Intressant nog, var antalet smittkoppsoffer som aldrig erhållit vaccin (79 totalt fall) nästan lika med antalet fall som hade vaccinerats under de föregående 10 åren (Mack, 1972).

Resultaten från denna studie tyder på att smittkoppsvaccin signifikant avsevärt minskar dödligheten i förvärvad smittkoppsinfektion, även om det inte förhindrar sjukdomen hos dessa människor. Denna enda undersökning nämns ofta som ett bevis på att vaccinet minskar dödsfall i smittkoppor. Smittkoppsvaccinering är absolut ingen garanti för att inte smittas av sjukdomen. Under en epidemi i Indien (1953) hade 80 procent av personerna som fått smittkoppor vaccinerats en gång tidigare och 50 procent hade vaccinerats två eller tre gånger tidigare. (Kempe, 1960).

Inga av smittkoppsfallen hade vaccinerats under de senaste 12 månaderna. Som ett resultat av detta vaccinmisslyckande, rekommenderar författaren årlig vaccination mot smittkoppor under epidemiperioder. I båda dessa rapporter, visade det sig att vaccination som följer efter exponering för smittkoppor inte förhindrar sjukdom eller dödsfall. I den europeiska studien, fanns det en 30 procents dödligheten bland dem som fick vaccinet kort efter exponering. I den indiska studien, fick mellan 10 och 40 procent av människorna som fick vaccin inom fyra dagar efter exponering ändå smittkoppor.

(3) Utsätta vaccinerade för smittkoppor

Förmodligen är den mest störande och bisarra sidan av vaccinationsnitet en experimentell metod som utfördes av tidiga vaccinentusiaster. Läkare utsatte medvetet nyligen vaccinerade barn för smittkoppor för att kunna bedöma om vaccinet var skyddande. Kanske de motiverade detta experiment genom att intala sig att detta skulle kunna spara liv. Men att sätta ett barns liv på spel i ett medicinskt experiment trotsar den hippokratiska eden och alla etiska riktlinjer.

Edward Jenner var den förste att genomföra ett sådant experiment. Den 14 Maj 1796 tog Jenner var från ett kokoppssår från handen på en mjölkerska och satte in i ytliga snitt som han hade gjort på armen på en åttaårig pojke. Pojken utvecklade som förväntat influensaliknande symtom. Sex veckor senare tog Jenner var från smittkoppor och på liknande sätt införde detta i nya snitt för att se om pojken fick smittkoppor. Ingenting hände och Jenner antog att pojken nu var immun mot smittkoppor. Med detta experiment startade han sin lukrativa i vaccineringskarriär. Sex år senare genomförde Benjamin Waterhouse, en läkare från Boston, ett skrämmande experiment på 32 barn. Den 16 augusti 1802 vaccinerade Waterhouse 19 pojkar från fattighuset i Boston. Flera månader senare ympade han 12 av dessa pojkar med material från aktiva smittkoppor. Ingen av dem fick smittkoppor. För att bevisa att smittkoppsmaterialet verkligen var verksamt ympade han två andra pojkar, som tidigare inte hade haft någon känd exponering för smittkoppor med samma var. Båda pojkarna utvecklade kraftiga typiska utbrott av smittkoppor. Som sista steg tog tog Waterhouse var från smittkoppor från dessa två pojkar och ympade detta på alla de ursprungliga 19 försökspersonerna. Han placerade dem i samma rum med de två som led av smittkoppor. Alla bodde tillsammans i 20 dagar. Ingen i gruppen fick smittkoppor. Baserat på det rykte som han fick från detta experiment, försökte Waterhouse sedan etablera monopol på vaccinproduktion och försäljning i Boston och han attackerade annat vaccin och andra läkare för att vara falska. Hans dominans på vaccinmarknaden misslyckades slutligen (Blake, 1957, Shurkin, 1979).

Sammanfattning

Smittkoppsvaccin mötte ett våldsamt motstånd under det första århundradet efter dess införande. Vaccinets misslyckade under epidemier bland fullständigt vaccinerade populationer bidrog inte till allmänhetens förtroende. Det tidiga vaccinet var notoriskt opålitligt på grund av produktionsproblem, brist på kylmöjligheter och icke-sterila tekniker som spred andra dödliga sjukdomar genom vaccinserum och nålar. Farorna med biverkningar, sjukdomsspridning genom vaccination och ineffektivitet att förhindra epidemier gjorde att vaccinet upplevdes mindre attraktivt.

Förorening av vacciner med virus och bakterier är fortfarande ett problem i modern tid. De senaste studierna av smittkoppsvaccinets effektivitet är inte lugnande. Det finns rikligt med bevis för att vaccination inte förebygger smittkoppor.

Epidemier har skett i helt vaccinerade befolkningar. Individuella smittkoppsfall inträffar lika lätt bland vaccinerade som ovaccinerade och i motsats till officiella uttalanden, förebygger inte vaccinering sjukdomen om den ges strax efter exponeringen.

En studie däremot, tyder på att vaccinet kan minska antalet dödsfall i smittkoppor.

Trots att offentliga institutioner för folkhälsan fortsätter att tala om framgången med vaccinet och dess betydelse för sjukdomens utrotande, finns det lite bevis för att motivera påståendet att vaccinet har någon effekt på sjukdomsfrekvensen. Tyvärr finns det inget sätt för någon att värdera huruvida vaccinet verkar preventivt eftersom smittkoppssjukdomen inte längre finns.

Den engelska versionen finns tillgänglig här

Text: Randall Neustaedter OMD/Översättning: Margareta Lundström

Översättarens kommentarer:

SV40 är en förkortning av Simian vaculating virus 40 eller Simian virus 40. Ett polyomavirus som förekommer både hos apor och människor. Som alla polyomavirus är SV 40 ett DNA-virus som har en potential att orsaka tumörer, men som oftast stannar på ett latent infektionsstadium. SV40 blev ett högst kontroversiellt ämne när det avslöjades att millioner människor hade blivit exponerade för viruset efter att ha erhållit kontaminerat poliovaccin (Wikipedia).

Vill man veta mer om hur detta vaccin framställdes och alla otroliga omständigheter kring detta så kan jag rekommendera boken; ”Dr Mary’s Monkey, How the unsolved murder of a doctor, a secret laboratory in New Orleans and cancer-causing monkey viruses are linked to Lee Harvey Oswald, the JFK assassination and emerging global epidemics.” Av Edward T. Haslam

Läs mer:

Smallpox Vaccine: Origins of Vaccine Madness

“Herd immunity” The flawed science and failures of mass vaccination

(7979)

HPV vaccinet, Gardasil och livmoderhalscancer – det som vårdguiden inte berättar

Vad är Gardasil? Gardasil är ett vaccin som är godkänt av Läkemedelsverket och som rekommenderas av Socialstyrelsen som ett förebyggande medel mot fyra typer av HPV som är associerade med 70% av fallen livmoderhalscancer och 90% av genitala vårtor (kondylom). Vaccinet ska ges vi tre tillfällen, som injektioner, under loppet av ett år. Det rekommenderas i första hand till de som ännu inte varit sexuellt aktiva, dvs unga flickor mellan 9-12 år.

Text: Ann-Charlotte Stewart, PhD, tidigare cancer- och vaccinforskare

Vad är HPV och hur är det relaterat till livmoderhalscancer? HPV, humant papillomvirus, är ett virus som ger upphov till vårtor. Det kan t ex orsaka vanliga vårtor på händer, fötter och andra delar av kroppen, det kan också orsaka vårtor på slemhinnorna, som t ex kondylom, dvs genitala vårtor. HPV är mycket vanliga hos människor och sprids lätt. Det finns över 100 olika typer av HPV och ungefär 30 av dem är sexuellt överförda, av dessa är det drygt 10 typer som man hittar i samband med livmoderhalscancer. De flesta kvinnor diagnosticeras som HPV-positiva i samband med ett onormalt cellprov. Det finns inget bot för HPV, precis som med många andra virus, men i de allra flesta fall så går infektionen bort av sig själv och viruset ligger latent i kroppen utan att man ens märker det. De allra flesta av oss har ett flertal olika HPV-typer latenta i våra kroppar och vi märker ingenting alls av dem så länge vårt immunförsvar fungerar som det ska.

I Sverige drabbas cirka 450 kvinnor om året av livmoderhalscancer. 150 av dessa dör av sjukdomen. Snittåldern för dessa är runt 55 år. Globalt sett är livmoderhalscancer en mycket vanlig sjukdom och den tredje största orsaken till cancerdöd hos kvinnor. I Sverige är dock situationen en helt annan, här rankas livmoderhalscancer som den 15:e vanligaste cancersjukdomen hos svenska kvinnor och antalet fall är på väg ner. Allt fler räddas tack vare cellprovtagningar där man kan upptäcka cellförändringar tidigt. Vi har här i Sverige m a o redan ett mycket bra sätt att förebygga död i livmoderhalscancer och ju fler som testar sig, desto fler kommer vi att kunna rädda.

Vad vet vi om Gardasils effektivitet? Sorgligt nog, nästan ingenting alls. Trots all den information vi fått från Landstingen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket, så har Gardasils effektivitet att förhindra livmoderhalscancer aldrig visats. Enligt en artikel som publicerats i The Annals of Medicine, så är den längsta uppföljning av data från fas II utredningar av Gardasil i snitt 8 år. Det är alldeles för kort tid för att utreda vaccinets effektivitet för att förebygga invasiv livmoderhalscancer, en sjukdom som tar mellan 20 och 40 år att utvecklas. För närvarande är dödligheten i livmoderhalscancer enligt WHO ca 1.7 fall/100.000 invånare i USA och 1.8/100.000 i Sverige, det är 2.5 gånger lägre än antalet allvarliga biverkningar, inklusive död, som rapporterats för Gardasil! Detta enligt CDCs (motsvarigheten till vår Socialstyrelse) Vaccine Adverse Event Reporting System (VAERS) där man uppger 4.3 allvarliga biverkningar per 100.000 som fått Gardasil.

Gardasil är ett nytt vaccin, uppföljande studier har pågått i mindre än tio år. Redan har åtskilliga allvarliga biverkningar, inklusive död rapporterats. I skrivande stund läser jag på CDC:s egen sida över statistiks för biverkningar från Gardasil att 28 316 biverkningsrapporter har registrerats, av dessa är 3 555 allvarliga och 125 är dödsfall. Enligt försäkringsbolagen i USA uppges att mindre än 10% av biverkningar rapporteras. Mörkertalet är mycket stort. Vi vet ingenting om de långsiktiga biverkningar som vaccinet kan ge. Förutom dödsfall, innefattar Gardasils biverkningar kramper, svimningsanfall, epileptiska anfall, yrsel, förlamning, Guillain-Barré syndrom (GBS), kroniskt trötthetssyndrom, anafylaktiska reaktioner, autoimmuna sjukdomar, djup ven-trombos, lungembolism, parestesi (domning), transversell myelit och mer.

Är det kostnadseffektivt? Gardasil är framtaget för endast 4 av de drygt 10 HPV typer som är associerade med livmoderhalscancer. Årliga cellprovtagningar är ändå nödvändiga för att detektera cellförändringar. En hel sats av Gardasilinjektioner kostar i runda tal 3 300 kronor eller mer och det är högre än kostnaderna för en vanlig cellprovtagning, som ändå måste göras trots att vaccinet getts. Det tar ut eventuella kostnadsbesparingar: Gardasil är ett av våra dyraste vacciner. Vi vet dessutom inte hur länge de eventuellt skyddande effekterna kvarstår. Det är också möjligt att påfyllnadsdoser måste ges för att upprätthålla effekten. Här i Sverige betalas de tre först vaccinationerna av sjukvården för flickor födda 1999 och tidigare (med variation mellan olika landsting), eventuellt påfyllningar måste patienten själv betala. I länder där död i livmoderhalscancer är hög, t ex Uganda, Nigeria, Ghana (25 dödsfall/100.000 invånare), är kostnaden för vaccinet alldeles för hög för att vara en möjlighet för de som skulle vilja ha det. Men det finns även studier som visar att inga fördelar kan ses ens i utvecklingsländerna, och att hpv-vaccinet inte bara verkar ge fler komplikationer än själva sjukdomen men återigen aldrig har bevisats effektivt.

Forskning visar idag att genom att åtgärda andra riskfaktorer för livmoderhalscancer som kronisk inflammation, rökning och användandet av p-piller, i samband med redan rekommenderade cellprovtagningar, så kan vi reducera antalet fall av livmoderhalscancer globalt, så som vi redan så framgångsrikt gjort i vårt land – och det utan att behöva riskera alla de oräkneliga och allvarliga biverkningar som vaccinet Gardasil visats ge.

I nuläget, innan vi vet något om vaccinets effektivitet och dess säkerhet är det, i min mening, säkrast att avstå från Gardasil och istället fortsätta med cellprovtagningar, som visats mycket effektiva för att förhindra cancer.

Det klokaste vi kan göra för att skydda oss mot cancer i alla former är att förstärka vårt immunförsvar genom att ge kroppen den näring den behöver och skydda oss mot miljögifter, farliga mediciner, strålning, kemikalier och vacciner. Cancer frodas i sura och förgiftade miljöer i kroppen, så hitta sätt att göra din kropp mer alkalisk. Ett enkelt sätt är att dricka ett glas vatten med en pressad citron i varje morgon. Sök sätt att förhöja din självkänsla och ta hand om din egen kropp på allra bästa sätt: ordentligt med frisk luft, friskt vatten, motion, ekologiskt odlad mat och tillräckligt med sömn och djup avslappning. Kärlek och glädje är inte dumt det heller!

Text: Ann-Charlotte Stewart, PhD, tidigare cancer- och vaccinforskare

Referenser:

HPV-vaccin i det svenska vaccinationsprogrammet – Socialstyrelsen

Här kan du själv söka biverkningsrapporter från en rad olika vacciner – Medalerts

Incidens av livmoderhalscancer och global mortalitet – Cancerforskning

Human papillomavirus (HPV) vaccines as an option for preventing cervical malignancies: (how) effective and safe? – Curr Pharm Des. 2013;19(8):1466-87

Is human papillomavirus vaccination likely to be a useful strategy of India? – South Asian J Cancer. 2013 Oct-Dec; 2(4): 193–197

(12092)

Oetiskt att bevisa vacciners säkerhet?

Det finns inga vetenskapliga bevis för att vaccinet mot hpv är säkert eller effektivt (1). Det har heller aldrig gjorts några långtidsstudier på vaccinet. Detta är så klart relativt men med tanke på att det tar 20-30 år för livmoderhalscancer att utvecklas så har inga studier kommit ens i närheten av vad som krävs för att man ska kunna avgöra vaccinets effektivitet. Som det är nu har vaccinet mot hpv tagits in i det allmänna vaccinationsprogrammet med motivering att det är kostnadseffektivt och räddar liv.

Text: Marina Ahlm / Bild: Freedigitalphoto/taoty

Vetenskapligt bevisat är när en situation observeras och genom dessa observationer kan man sedan bekräfta och fastslå resultat. Om man inte observerar resultaten av en händelse för att det anses oetiskt så kan man inte kalla det vetenskapligt bevisat. Men ändå är det så man gör för att hävda att vacciner fungerar. Vacciner som utvecklades i början eller mitten av förra seklet är till exempel inte utvärderade med dagens krav på placebokontrollerade effektprövningar. Det anses oetiskt eftersom personer i kontrollgruppen undanhålls en etablerad och påstått effektiv behandling. När det tillkommer ytterligare ett vaccin mot en sjukdom, så måste det nya vaccinet i stället prövas i jämförelse med det vaccin som redan finns och används. I andra fall kan en adjuvans som ett aluminiumsalt användas som placebo.

Gardasil innehåller det tveksamma ämnet polysorbat 80 men även aluminiumadjuvans, vars uppgift är att öka effekten av vaccinet. Allt fler studier visar nu på de negativa effekterna av detta giftiga ämne. I en studie publicerad i mars 2012 såg man, att när möss injicerades med hepatit B-vaccin som ska skydda levern mot cancer, blev resultatet i stället celldöd i levern på grund av apoptos (programmerad celldöd), som är en markör för de flesta leversjukdomar. Denna oönskade effekt tillskrevs aluminiumadjuvansen. Man såg också att en mitokondriell (i cellernas kraftverk) dysfunktion uppstod (2) (3). En granskning av den medicinska litteraturen om aluminium avslöjar en överraskande brist på vetenskapliga bevis för att injicerat aluminium är säkert. Man vet inte heller om ämnet ackumuleras i vävnader och organ eller om det avlägsnas ordentligt från kroppen.

Det är också okänt huruvida genetiska faktorer inverkar på den långsiktiga hälsan hos dem som fått vacciner med aluminium. Aluminium har även kopplats till tillstånd som autism (4) och andra neuropsykiatriska tillstånd (5). Det kan även vara en riskfaktor för Alzheimers (6) och autoimmuna sjukdomar (7) såsom Macrophagic Myofasciitis, MMF (kliniska symtom är muskelsmärta, ledsmärta, muskelsvaghet, trötthet, feber och muskelömhet) (8) (9). Aluminium som adjuvans i vaccin utgör en risk och det kan vara så att vaccinets fördelar överskattats och att risken för negativa effekter inte har analyserats ingående i det medicinska och vetenskapliga samfundet (10).

Vaccinet anses säkert för att det är så väldigt många doser som givits, runt 80 miljoner. Men man kan undra om detta är ett mått på säkerhet. Alla sju miljarder på jorden utsätts dagligen för luftföroreningar. Betyder detta då att dessa är ofarliga? Det har också gjorts en studie på effektiviteten av de så kallade spontana biverkningsrapporterna. Detta är något som används i fallet med Gardasil. Vaccinet ges till en massa människor och sedan ska var och en rapportera in till en vårdgivare när de misstänker eller upplever en biverkning, och dessa i sin tur ska rapportera vidare. Studiens slutsats blev att uppemot 98 procent av alla biverkningar missades (11).

Det pratas om att massvaccination av våra barn är kostnadseffektivt. Hur kan det någonsin bli kostnadseffektivt att massvaccinera alla flickor till en årlig kostnad av 200 miljoner + underhållsdos som kostar 60 miljoner och där summorna kan dubbleras om det även gäller för pojkarna? Detta för att rädda 225 personer. Eller omvänt; varför ska samhället ge en grupp på 450 individer så mycket som 260-520 miljoner (där man dessutom tror att man bara kan hjälpa hälften) (12)? Varför satsas inte pengarna på en grupp som är betydligt större? Exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar som faktiskt är den vanligaste dödsorsaken. Vad gäller cancer fick 50 994 personer diagnosen cancer år 2005. Hur kan samhället välja att våra gemensamma pengar bara ska “gynna” 0,88 procent av våra cancersjuka där man dessutom tror att bara hälften kan bli hjälpta (0,44 procent)? Och för att uppnå detta ska alla flickor – och helst alla pojkar också – vaccineras med något som man inte vet effekten av eller ens kan mäta skyddseffekten på? Dessutom har vi redan en mycket effektiv metod för att förebygga livmoderhalscancer, nämligen cellprovskontroller.

Text: Marina Ahlm /Bild: Freedigitalphoto/taoty

Continue reading →

(2466)

Dödsdömd man botas av C-vitamin

Alan Smith ligger i koma när han flygs in till sjukhus. Hans lungor har kollapsat på grund av svininfluensa. Läkarna dömer honom till döden och vill koppla ifrån de livsuppehållande maskinerna när det visat sig att han även lider av leukemi – men han räddas till livet av C-vitamin, tack vare de anhörigas kamp.

Text: Anna Jönsson / Se filmen 3NEWS !

https://www.youtube.com/watch?v=l772sEfYnRg

Alan Smith kommer in på Aucklands sjukhus, Nya Zeeland, den 1 juli 2009. Hans tillstånd är mycket allvarligt. Han ligger i koma och lider av white-out pneumonia; komplikationer efter svininfluensa som slagit ut hans lungor helt. Han måste kopplas till livsuppehållande maskiner. Alan blir sämre och när familjen tror att det inte kan bli värre får de beskedet att läkargruppen är enig om att Alan ska kopplas ifrån maskinerna och tillåtas att dö, eftersom man funnit att han även lider av leukemi.

Man gör bedömningen att leukemin hade varit behandlingsbar om den var enda sjukdomen, men med den allvarliga lungsjukdomen i botten skulle Alans liv inte kunna räddas. Döden är oundviklig.

Familjen föreslår då att man kunde prova höga doser C-vitamin i injektionsform istället. Tipset hade de fått från en alternativ klinik, men får nej av sjukhusledningen med motiveringen att det är mot beprövad erfarenhet.

På ett möte tisdagen den 21 juli bestäms det att Alan ska kopplas ifrån tre dagar senare. Familjen ber än en gång att man ska prova C-vitamin först. Alla läkare i teamet säger nej, utom en som anser att man kan prova. Man beslutar då att ge C-vitamin fram till fredagen och märks ingen skillnad vid det laget släcks maskinerna och därmed även Alans liv.

Alan får 25 gram C-vitamin på tisdagsnatten och sedan 25 gram även på onsdagsmorgonen. Senare på eftermiddagen gör man en lungröntgen som visar att lungorna – som förut varit så vätskefyllda att de inte ens syntes på röntgen – börjat återhämta sig. En stor förbättring! Stora delar av lungorna tecknar sig nu tydligt.

Läkarna anser dock att förbättringen beror på att man vänt patienten på mage, vilket man gjorde ungefär samtidigt som man började med C-vitaminterapin. En av sönerna kan inte låta bli att undra varför man i så fall inte valt att pröva det, innan man bestämde sig för att koppla ifrån de livsuppehållande maskinerna.

Mindre än en vecka efter den påbörjade C-vitaminbehandlingen kan Alan kopplas ifrån maskinerna – han kan andas själv igen!

Plötsligt försämras Alans hälsa hastigt och familjen upptäcker då att C-vitaminbehandlingen har avbrutits. Anledningen är att en ny läkare som är helt emot C-vitamin har tagit vid. Läkaren sitter med korslagda armar och rullar med ögonen upp i taket och upprepar ”nej, jag sätter inte in det igen”. Familjen blir mycket upprörd och efter tre dagar sätter läkarna åter in C-vitamin, men då i en förhållandevis låg dos på endast ett gram C-vitamin två gånger om dagen. Tillfrisknandet börjar gå framåt igen men väldigt långsamt jämfört med högdosterapin.

Sönerna säger:

Vi är inte medicinska experter men man måste vara dum om man inte kan se att administrationen av vitamin C direkt reflekterades i fars hälsotillstånd; när han fick högre doser blev han snabbt bättre, när han inte fick C-vitamin blev han sämre och på låga doser blev han långsamt bättre.

Så småningom flyttas Alan, fortfarande i koma, till ett sjukhus närmare sitt hem. Här säger läkaren att man inte vet vad C-vitamin är och att man vägrar att ge det. Familjen vänder sig då till en advokat och ser ingen annan utväg än att ta ärendet till domstol om det så krävs. Advokaten varnar sjukhuset vilket resulterar i fortsatt terapi med C-vitamin. Familjen vill att Alan skall ha en dos på 50 gram men sjukhuset går bara med på att ge några få gram, och tillfrisknandet går långsamt.

Efter nio veckors koma vaknar Alan slutligen upp och hans fru börjar då ge höga doser av C-vitamin i oral form och tillfrisknandet går snabbare igen. Alan får veta att det tar tre månaders rehabilitering för att lära sig gå igen, och läkarna blir förstummade när det visar sig att han kan gå därifrån efter bara 15 dagar.

Alan tillfrisknade alltså mot alla odds, och om ni undrar vad som hände med leukemin – så försvann den också. Finns inte ett spår!

TV-inslaget i 60 minutes i Nya Zeeland har rönt stor uppmärksamhet runt om i världen. I Sverige är det däremot helt tyst, så när som på tidningen 2000-talets Vetenskap som skrev en artikel år 2010. Bo Zackrisson skriver efter att flera svårt sjuka människor förvägrats C-vitamin och dött: ”För hälso- och sjukvården är det självklart tryggare att låta patienterna dö med vetenskapliga metoder, än att låta dem bli friska med påstått ovetenskapliga metoder”.

Har han rätt? Tja, du kan ju efterfråga C-vitamininjektioner i högdos nästa gång du kommer in på sjukhus med cancer eller komplikationer efter infektionssjukdom eller vaccin, och tillsammans med läkare själv finna ut om det har effekt.

Aucklands sjukhuskommitté i klinisk praktik, Clinical Practice Committee (CPC), gick efter TV-inslaget ut med att man inte hittat några bevis för att högdosbehandling med C-vitamin vare sig är säkert eller effektivt. Alan Smith säger att han inte bryr sig om vad etablissemanget säger. ”Jag är ett levande bevis – med deras metod hade jag varit död”.

Text: Anna Jönsson

(26653)

Myndighet försöker städa undan bevis på att cancervirus kommer från vaccin

Någon gång under sommaren 2013 plockade Center for Disease Control and Prevention (CDC) i USA ned information på sin sida som beskrev att apviruset SV40, som har starka kopplingar till flera former av cancer hos människor, har överförts till människor med flera olika slags vacciner. Framförallt skedde detta genom poliovaccinering under 50- och 60-talen och har drabbat många tiotals miljoner människor över hela jorden. Bara i USA gäller det uppskattningsvis 10-30 miljoner människor som fått vaccin innehållande SV40.

Text: Tobias Lindberg / Bild: CDC Fact Sheet

Vad gäller CDC:s försök att mörka denna information så får man vara väldigt tacksam över att det finns olika internetarkiv som hela tiden samlar in och lagrar det som står på olika webbsidor vid olika tidpunkter. Tack vare internetarkivet kan vi nu se att CDC hade en sida där de svarade på ofta ställda frågor som man kan se här:

Frequently Asked Questions about Cancer, Simian Virus 40 (SV40), and Polio Vaccine

Och en faktasida om SV40, cancer och vaccin som man kan se här:

Cancer, Simian Virus 40 (SV40), and Polio Vaccine Fact Sheet

Informationen på dessa sidor var väldigt avslöjande och man förstår att den blev alltför besvärande för läkemedelsindustrin som hela tiden vill utöka vaccineringen i hela världen och då kan inga som helst kopplingar mellan vacciner, oönskade virus och cancer tillåtas.

Vad som är extremt skrämmande är att det i undersökningar på senare år har visats att SV40 finns i ungefär 18% av befolkningen världen runt. Det är en mycket större andel än som fick SV40 via vaccin. Det betyder att SV40 sprids från människa till människa och det verkar som att spridningen kan ske både horisontellt, från människa till människa, och vertikalt, från förälder till barn.

Detta innebär att på grund av idiotiska idéer om att spruta i kroppsfrämmande kemikalier och cellrester från alla möjliga djur i tron att det ska kunna skydda mot sjukdomar så har vi fört in minst ett väldigt farligt cancervirus in i mänskligheten som vi aldrig kommer att bli av med. Ingen vet heller hur många andra artfrämmande virus vi har fört in i mänskligheten på grund av vaccinerna.

Chockerande är också att läkemedelsbolagen tilläts fortsätta sälja vacciner till intet ont anande befolkningar runt om i världen flera år efter att forskarna visste att de innehöll SV40.

Här nedanför är slutligen ett ljudklipp på Youtube med en intervju med Dr. Maurice Hilleman, världens genom tiderna främste vaccinforskare som arbetade för Merck och har skapat hela 7 st av de vacciner som används runt om världen idag i de allmänna vaccinationsprogrammen, där han berättar om hur det gick till när han och andra forskare upptäckte att vaccinerna var förorenade med SV40 och där han erkänner att vaccinerna fortsatte att säljas trots det och så skämtar han på ett makabert sätt om att ryssarna kommer att bli sämre i framtida OS på grund av all cancer de kommer att få av de vacciner som Merck säljer till dem. Han erkänner även att HIV kan ha ha uppståt i människan genom mutation av apornas motsvarighet SIV som också fanns i flera vacciner på den tiden.

Text: Tobias Lindberg / Bild: CDC Fact Sheet

Källor:

CDC ‘Disappears’ Page Linking Polio Vaccines T Cancer-Causing Viruses – GreenMedInfo

CDC sends Fact Sheet Linking Polio Vaccine to Cancer Down the Memory Hole – Infowars

(6248)

Vaccin spetsat med abortmedel i WHO-program

I början av 1990-talet ledde och övervakade WHO, världshälsoorganisationen, massiva vaccinationskampanjer mot stelkramp i Nicaragua, Mexico och Filippinerna, enligt en rapport från Global Vaccine Intstitute. En romersk-katolsk lekmannaorganisation, Comité Pro Vida de Mexico, blev dock misstänksam mot motiven bakom WHO-programmet och beslutade sig för att testa ett stort antal flaskor av vaccinet och fann då att det innehöll hCG humant koriongonadotropin.

Att hitta detta ämne i ett vaccin är synnerligen malplacerat eftersom hCG är ett hormon som behövs för att en kvinna ska kunna fullfölja sin graviditet och kunna behålla sitt ofödda barn. Det är också synnerligen märkligt att finna hCG som en komponent i ett vaccin som är utformat för att skydda människor mot stelkramp. Stelkramp är en sjukdom som utvecklas genom att jordbakterier kommer in i ett sår och detta är i realiteten mycket sällsynt. Hur hamnade hCG i vaccinet och varför? Och vad har hCG i vaccin för effekt i kroppen?

När hCG kombineras med en stelkrampstoxoid som bärare i ett vaccin, stimulerar det immunförsvaret till att bilda antikroppar mot just hCG, vilket gör att en kvinna blir helt oförmögen att behålla en graviditet. Med andra ord – när kvinnorna fick detta vaccin, så var detta en dold form av påtvingad abort eller ofrivillig sterilisering.

Organisationen Comité Pro Vida de Mexico bekräftade andra underliga fakta om WHO:s vaccinationsprogram. Stelkrampsvaccinet hade endast givits till kvinnor i den fertila åldern 15-45 år. Det gavs inte varken till män eller barn. Dessutom gavs det oftast i en serie om tre vaccinationer med bara månaders mellanrum, förmodligen för att säkra att kvinnan hade tillräckligt hög dos av hCG, eftersom en stelkrampsinjektion, som alla vet enligt myndigheter ska hålla i minst tio år. Ingen av kvinnorna som fick stelkrampsvaccinet som innehöll hCG fick veta att det innehöll abortmedel/steriliseringsmedel. Vaccinationskampanjen ledde till att 3 miljoner kvinnor ofrivilligt blev sterila.

Liknande rapporter om vacciner som har spetsats med hCG-hormoner kom från Filippinerna och Nicaragua.

WHO försökte skaka av sig Comité Pro Vida de Mexicos avslöjanden genom att hävda att anklagelserna kom från ”förespråkare för rätten till liv och från katolska källor”, förmodligen i ett försök att misskreditera de som avslöjade förekomsten av hCG i vaccinet. När ytterligare fyra flaskor av det stelkrampsvaccin som användes på kvinnor på Filippinerna sändes till St. Luke´s Lutheran Medical Center i Manila, där alla fyra flaskor testades positiva för hCG ändrade WHO sig och hävdade istället att hCG-hormonet härrörde från själva tillverkningsprocessen.

Då undrar man om vaccinet möjligen var tillverkat på någon bakgata i tredje världen, men tvärtom så hade vaccinet producerats av Connaught Laboratories Ltd i Kanada, Intevex och CSL Laboratories i Australien. Connaught, en av världens största vaccintillverkare, var en del av den franska läkemedelsgruppen Rhône-Poulenc som i Sverige blev ökänt för produkten Rhoca-Gil, som orsakade giftskandalen vid tunnelbygget på 1990-talet i Hallandsåsen. Rhône-Poulenc gick samman med Hoechst AG 1999 och bildade Aventis. 2004 gick Aventis i sin tur samman med Sanofi-Synthélabo varpå Sanofi-Aventis bildades, som år 2011 bytte namn till enbart Sanofi. Sanofi är idag världens fjärde största läkemedelsbolag beräknat på omsättning.

Organisationen Comité Pro Vida de Mexico grävde vidare och fick veta att Rockefeller Foundation i samarbete med John D. Rockefeller III:s Population Council, Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram och Ford Foundation med flera under 20 års tid hade arbetat tillsammans med WHO för att utveckla ett antifertilitetsvaccin genom att använda just hCG tillsammas med såväl stelkrampsvaccin som andra vacciner. Bland annat All India Institute of Medical Sciences men även olika universitet har också varit med i finansieringen varav Uppsala Universitet är ett utav dem, enligt F. William Engdahl som har skrivit boken ”Hotet mot livet”.

I The Lancet bekräftas i en artikel från 1988 med rubriken ”Clinical Trials of a WHO Birth Control Vaccine” (ungefärlig översättning: Kliniska prövningar av ett WHO-vaccin för födelsekontroll) att man använde hCG i vaccin som antifertilitetsmedel. ”Ett vaccin för födelsekontroll som innehåller en syntetisk peptidantigen som representerar aminosyresekvensen… av humant koriongonadotropin (hCG) lämnades in till en klinisk fas I-studie”.

Varför använde man en ”bärare” i form av stelkrampstoxoid? Enligt G.P. Talwar som var en av de inblandade forskarna så måste kroppen luras att attackera sitt kroppsegna hCG. Eftersom kroppen normalt inte attackerar sitt eget naturligt förekommande hCG så måste kroppen luras att tro att hCG är en invandrande fiende för att man genom att utnyttja antikroppsbildning mot hCG ska kunna utveckla ett framgångsrikt antifertilitetsvaccin. Detta gör man genom att binda hCG till en toxoid.

En toxoid är ett gift (toxin) som har behandlats så att det inte längre har någon giftverkan, samtidigt som den har bibehållit sin förmåga att ge upphov till antikroppar som hämmar toxinets verkan. Vanligen rör det sig om bakterietoxiner, som till exempel difteri- och stelkrampstoxin, vilka genom omvandling till toxoider anses vara lämpliga att använda vid vaccination.

År 1993 hade WHO spenderat totalt 365 miljoner dollar av sina knappa forskningsmedel på vad man förskönande döpte till ”reproduktiv hälsa”, vilket inkluderade forskning om införlivande av hCG i vaccin.

”Under de senaste 18 åren, har WHO: s arbetsgrupp Vaccines for Fertility stött grundforskning och klinisk forskning om utveckling av antifertilitetsvaccin riktade mot könscellerna eller preimplantatoriska embryon. Dessa studier har involverat användningen av avancerade tekniker inom peptidkemi, hybridomteknologi och molekylär genetik samt utvärdering av ett antal nya metoder i allmän vaccinologi. Som ett resultat av detta internationella, samarbetsprojekt, genomgår nu en prototyp anti-hCG vaccin kliniska tester, vilket ökar utsikterna för att en helt ny familjeplaneringsmetod kan vara tillgänglig före utgången av innevarande årtionde”.

Detta skrevs av P.D Griffin 1991. Ovanstående innebär att man har arbetat på detta sedan 1970-talet.

Faktum är att alltsedan 1972 har Rockefeller Foundation i tysthet finansierat WHO-program om ”reproduktiv hälsa”, vilket innebär att sedan dess har Rockefeller Foundation och Världshälsoorganisationen forskat på hur man bäst ska kunna använda vaccin och injektioner för att styra världens befolkningstillväxt. Om dessa metoder erbjuds till män och kvinnor, så att de kan göra ett medvetet val om deras reproduktiva samliv, så är det väl i sin ordning. Men om abort- och sterilitetsmedel göms i stelkrampsvaccin som sedan sprutas in i intet ont anande kvinnor, som hos de syd- och centralamerika kvinnorna, så har vi inte att göra med något alternativ för familjeplanering utan med en ren och skär utrotning.

I Nigeria genomförde UNICEF den 11 mars 2004 en kampanj för att vaccinera Nigerias ungdom mot polio, vilket Dr Haruna Kaita misstänker kan ha gjorts i syfte att sterilisera nationen. Dr Haruna Kaita, läkemedelsforskare och dekanus vid fakulteten Pharmaceutical Sciences av Ahmadu Bello University i Zaria, tog nämligen prover av vaccinet för analys till ett labb i Indien. ”Jag och några andra professionella kollegor som är indier och som var i labbet kunde inte tro våra ögon”, sade dr Kaita. ”Några av de ämnen som vi upptäckte i vaccinerna var nämligen skadliga och giftiga och vissa har även en skadlig effekt på det mänskliga fortplantningssystemet”, sade dr Kaita i en intervju med Kaduna Weekly Trust.

Då kan man inte låta bli att undra – har Rockefeller Foundation och WHO & Co befogenhet att bestämma vilken grupp människor som ska få reproducera sig och vilka som ska tvingas vara sterila? Vem ger dem i så fall denna rättighet? Detta är onekligen frågor som vi måste ställa.

Kanske finns det större fog för en global rädsla för Gardasil än för det tillstånd som det är tänkt att avhjälpa, nämligen en enkel HPV-infektion som i stort sett hälften av alla sexuellt aktiva människor blir smittade av men som läker ut, utan att man ens vet om att man har blivit smittad. Den andra hälften blir inte ens smittade. Gardasil ges i en serie om tre sprutor – precis som man gav till de kvinnor som fick stelkrampsvaccin spetsat med hCG, vilket förmodligen gjordes för att försäkra sig om att erhålla en tillräckligt hög nivå av antikroppar mot hCG. Gardasil ges dessutom till unga kvinnor, gärna innan sexdebut, vilket är ganska praktiskt om man skulle komma på idén att spetsa vaccin med hCG för att kunna reglera befolkningstillväxten. Gardasil skulle kunna göra det enkelt att nå precis rätt åldersgrupp, för Gardasil kan ges till kvinnor upp till 45 år, men framför allt i spannet 13-23 år. Det forskas även seriöst på vaccin som ska angripa spermier och äggceller. Vågar och vill vi verkligen ha dessa Frankenstein-vacciner, som angriper den egna arten och vår egen avkomma? Kommer sådana vacciner att bli obligatoriska?

Genom globala handelsavtal sprids nu Gardasil i över 120 länder. Aldrig tidigare har ett vaccin främjats så mycket. Merc har till och med donerat miljontals vaccindoser till tredje världen, till bland annat länder i Afrika. Detta är konstigt med tanke på att afrikanska kvinnor inte får fullgott skydd utav Gardasil eftersom afrikanska kvinnor inte angrips av exakt samma uppsättning av HPV-stammar som vita kvinnor. Sist men inte minst så finns det bara en enda säker bot mot livmoderhalscancer, som är den sjukdom som vaccin mot HPV-virus anses skydda mot, och det är cellprovstagning med avlägsning av eventuella cancerceller. Om det ska satsas på förebyggande vård mot livmoderhalscancer så är detta förfarande med cellprovstagning odiskutabelt det bästa – även för fattiga kvinnor i tredje världen!

Merc är mycket nöjda med att till och med UNICEF har köpt in Gardasil. Man kan ju undra varför UNICEF inte istället till fullo koncentrerar sig på att ge mat, näring och vatten till världens döende barn. Det dör 4 barn i minuten och de dör sannerligen inte pga att de inte får Gardasil, eller andra vaccin, utan de dör av en enda orsak. De får inte det som uppehåller livet; nämligen mat och vatten.

NHF Sweden

Källor/läs mer: ”Seeds of Destruction” av William Engdahl

http://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(88)92117-4/abstract#back-ART1-AFF2

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1874951

http://www.freepatentsonline.com/4780312.pdf

http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1365-3083.1992.tb01634.x/abstract

http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1365-3083.1992.tb01633.x/abstract

http://www.lifesitenews.com/news/archive//ldn/2004/mar/04031101

http://www.mercknewsroom.com/press-release/prescription-medicine-news/gardasil-human-papillomavirus-quadrivalent-types-6-11-16-an

Foto: Freedigitalphotos/ “Sleeping Baby” av tungphoto

(14326)

Öppet brev till UNICEF: Har era vaccinationskampanjer minskat det totala antalet förlamningar?

Hej UNICEF! Jag har via er facebooksida försökt få svar på en del frågor som jag tycker är mycket viktiga för att människor ska kunna avgöra om de fortfarande anser det vara värdefullt att skänka pengar till vaccindistribution. Jag har inte fått svar där, så jag vänder mig nu till er på “kontakta oss” via er hemsida.

På er sida skriver ni “Det bästa sättet att förhindra att spädbarn dör i stelkramp är att vaccinera mammorna då kvinnans immunitet överförs till bebisen.” Om vaccinering skulle vara det bästa sättet, hur kommer det sig att det finns länder som utrotat neonatal stelkramp utan vaccin? Finland hade till exempel sitt sista fall av neonatal stelkramp 1915, alltså innan vaccinet fanns. Jag undrar vilka undersökningar ni kan hänvisa till som bevisar att vaccinet är effektivt även då smutsiga rutiner fortsätter att användas? Om det inte finns detta så är det ganska uppenbart att det är hygienen som är avgörande för om bebisar ska drabbas av neonatal stelkramp eller inte.

Årligen dör det 520 000 spädbarn av neonatal sepsis och 60 000 från neonatal tetanus. Det är med andra ord långt fler barn som dör av olika bakterieinfektioner än av just stelkramp. Att sprida kunskap om basala hygienrutiner hade med andra ord räddat långt fler liv än att lägga resurser på att vaccinera.

Ni skriver även att “På grund av felaktiga rykten om att poliovaccin gör unga flickor sterila stoppades vaccinationskampanjen norra Nigeria”. På vilket sätt är ni så säkra på att det är rykten och att de är felaktiga? Dr Haruna Kaita, en läkemedelsforskare och dekanus vid fakulteten Pharmaceutical Sciences av Ahmadu Bello University i Zaria, tog prover av vaccinet till labb i Indien för analys. Med hjälp av den teknik som rekommenderas av WHO upptäcktes skadliga och giftiga ämnen varav vissa har direkta effekter på det mänskliga fortplantningssystemet. En annan analys gjordes sedan som skulle bevisa att vaccinerna var fria från kontamineringar.

År 1995 stoppades, efter ett domstolsbeslut, användningen av stelkrampsvaccin i Filippinerna på grund av att det i analyser av dem upptäckts HCG-liknande ämne. HCG är ett hormon som behövs för att kvinnan ska kunna bli gravid och behålla barnet. Genom att tillföra det i vaccin riskerar användarna att utveckla antikroppar mot hormonet och därmed stöta ifrån sig fostret. Att människor misstänker att vaccinet ni skickar innehåller steriliserande komponenter är inget nytt. Det finns även rapporter från Brasilien och Argentina där HCG återfunnits i röda hund-vaccinet och i Pakistan har vaccinet motarbetats på grund av att man även där misstänker att vaccinet är kontaminerat.

Vad är era insatser för att kontrollera att vacciner inte innehåller kontamineringar som är giftiga och kan påverka fortplantningsförmågan negativt? Låter ni oberoende forskare analysera vaccinet ni ger ut och vad anser ni är orsaken till att denna kontaminering kunnat ske från första början?

Angående polio så undrar jag vilken hänsyn ni har tagit till de förändrade diagnoskriterierna? Det säger sig självt att ändras kriterierna så pass mycket som de gjort så försvinner i princip sjukdomen av sig själv med eller utan vaccin. Den nya definitionen kräver kvarstående paralytiska symtom i minst 60 dagar samt även laboratoriebekräftelse av viruset i feces. Detta till skillnad från dåtidens 24 timmar då de flesta fall av AFP (onormalt tillstånd som kännetecknas av försvagning eller förlust av muskeltonus) skulle blivit diagnosticerat som polio. Fram till vaccinets införande använde de flesta länder det gamla sättet att diagnosticera polio på. Därefter ändrade WHO kriterierna och allt fler länder följde efter. I Indien ändrades kriterierna för polio 1997. Till exempel fanns år 1990 10 408 rapporterade fall av AFP varav alla fick diagnosen polio (100 procent). År 1999, med de nya diagnoskriterierna, fanns däremot endast 2 817 diagnostiserade poliofall (29 procent) av 9 587 anmälda AFP-fall.

Efter de förändrade diagnoskriteriena har i stället på flera ställen noterats att fallen av aseptisk meningit (hjärnhinneinflammation) och coxsackievirusinfektioner har ökat. Dessa fall hade tidigare räknats som polio. I Indien där man använder det orala vaccinet noterades under 2011 runt 47 500 fall av vaccininducerade muskelförlamningar (NPAFP) som kliniskt inte går att särskilja från polio men är mer än två gånger så dödligt. Risken att drabbas är högre ju fler vaccindoser som givits.

I slutet av 1800-talet började bekämpningsmedel användas. Antalet och mängden av dem ökade kraftigt under första halvan av 1900-talet. Funktionen hos många av dessa bekämpningsmedel var att insekternas andningsmuskulatur förlamades så att de kvävdes till döds, vilket kunde få samma effekt i människor. Vilken hänsyn har ni tagit till de människor som blivit förlamade av kemikalier vars kliniska bild är exakt samma som förlamning från polio? I Indien används fortfarande DDT som varit en orsak till ”polioepidemier” världen runt.

En studie publicerad i New England Journal of Medicine visade att barn som fick en injektion inom en månad efter att ha fått poliovaccin, löpte åtta gånger större risk att få polio än barn som inte fick några injektioner. I Indian Journal of Medical Ethics skriver HV Wyatt 1996 att man beräknar att injektioner mot feber under 1980-talet lett till att fler än 600 000 barn drabbats av förlamningar i onödan, och förvärrat förlamningen på ytterligare en miljon. Flera studier pekar på att injektioner måste undvikas i länder med inhemsk polio. På vilket sätt har ni tagit hänsyn till detta i er poliostatistik och vad har ni gjort åt problemet?

Jag skulle gärna vilja se vad statistiken är generellt över antalet förlamningar före och efter vaccinets införande i de länder ni utför era vaccinationskampanjer? Det är detta som visar en eventuell framgång. Inte om ett tillstånd heter det ena eller det andra. För det är väl förlamningarna ni vill utrota?

I Indien har runt 700 miljoner människor inte ens tillgång till en toalett. Och med tanke på att ett litet gram avföring kan innehålla 10 miljoner virus, 1 miljon bakterier, 1 000 parasitägg och 100 maskägg, är det inte konstigt att sjukdomar sprids. En bristande hygienisk tillvaro är den primära orsaken till nästan alla infektionssjukdomar. Varje timme dör fler än 200 barn i Indien trots att det hade kunnat undvikas genom en satsning på rent vatten, bättre hygieniska förhållanden och näringsrik kost. Hur många liv hade kunnat räddas genom att lägga alla resurser på dessa områden i stället för på vaccin? Vi vet i dag att dödsfallen i alla sjukdomar som det vaccineras emot sjönk dramatiskt redan innan vaccinets införande. Om det kan ske hos oss i industriländerna kan det även med de rätta förutsättningarna ske i utvecklingsländerna.

Nu senast läste jag att UNICEF även ingått ett samarbete för att promota GAVI (Global Alliance for Vaccines and Immunisation) där målet är att år 2017 ha infört hpv-vaccin i 28 länder. Det blir då ganska uppenbart att ni lägger stor vikt på att just vaccinera, särskilt med tanke på att det inte finns några vetenskapliga bevis på att vaccinet varken är säkert eller effektivt. Det finns även studier som visar att inga fördelar kan ses ens i utvecklingsländerna, och att hpv-vaccinet inte bara verkar ge fler komplikationer än själva sjukdomen men återigen aldrig har bevisats effektivt.

Slutligen vill jag veta hur mycket pengar ni egentligen lägger på vaccin? Jag tänker då både på inköp och alla omkostnader i form av arbetskostnader och transport. Önskar även få veta den globala siffran. Det är av största vikt att få veta hur mycket pengar ni spenderar på något som i slutändan kanske gynnar läkemedelsbolagen mer än enskilda individer och samhällen i nöd.

Med vänlig hälsning Marina Ahlm

Källor:

Clean birth and postnatal care practices to reduce neonatal deaths from sepsis and tetanus – BMC Public Health. 2011; 11(Suppl 3): S11

UNICEF Nigerian Polio Vaccine Contaminated With Sterilizing Agents Scientist Finds – Life Site News

Traditional rulers in northern Nigera call for halt of polio vaccination – British Medical Journal

Court stops use of anti-tetanus vaccine in immunization drive – UCA News

Massive Brazilian Vaccination Raises Suspicions of Covert Sterilization Program – Life Site News

Talibaner befarar vaccinskador på Pakistanska barn – Nya Dagbladet

Bomb mot poliovaccinatörer – SvD Nyheter

Guide to poliovirus isolation and serological techniques for poliomyelitis surveillance – WHO 1979

Polio eradication: experts have mislead us – Y. Paul/Medical Veritas 3 (2006) 781–785

Lets declare victory and move on – Indian Journal of Medical Ethics Vol iX No 2 April-June 2012

India among top DDT users; need early ban PS Thampi

Immunisation graphs – Raymond Obomsawin

Gardasil, Merck’s HPV Vaccine, Available to Developing Countries through UNICEF Tender

Human papillomavirus (HPV) vaccines as an option for preventing cervical malignancies: (how) effective and safe? – Curr Pharm Des. 2013;19(8):1466-87

Is human papillomavirus vaccination likely to be a useful strategy of India? – South Asian J Cancer. 2013 Oct-Dec; 2(4): 193–197

Läs mer om risker och biverkningar:

The Greater Good Science Catalog

Facts/Science Educate4theInjured

Vaccines: Get the Full Story

“Vaccinet beräknas att rädda 350 liv från Hib-sjukdom medan 3,125 barn kommer att dö av dess biverkningar”

(12087)

Dokumentär för att reda ut begreppen efter förvillande information i Vetenskapens värld

Filmteamet Awake, bakom dokumentären som nu produceras om Dr Andrew Wakefield anmälde Vetenskapens värld (SVT2) för ett inslag om forskarfusk sänt den 14 feb 2013 Anmälan gick till Granskningsnämnden för radio och TV (GRN). Teamet ansåg att den vaccinkritiska forskaren Dr Andrew Wakefield blivit oetiskt behandlad av Vetenskapens värld. Granskningsnämnden friade SVT.

Det hela började 1998 då Dr Andrew Wakefield och hans kollegor presenterade en studie i British Medical Journal. Studien identifierade ett möjligt samband mellan MPR-vaccin, enterokolit (inflammerad tarm) och barn med neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF). De bevisade aldrig något men uppmanade till en undersökning av saken. Forskarvärlden kunde ha tagit till sig ny information som kan förhindra att barn blir skadade av vaccin, men istället blev Wakefield ett mål för förnedring av det medicinska etablissemanget. Ingen ordentlig uppföljning har gjorts och 2005 kom en rapport från Institute of Medicine (IOM). De hade efter en genomgång av studier kommit fram till slutsatsen att det inte fanns något samband mellan MPR och autism. Resultatet var föga oväntat då man inte kan förvänta sig annat av publikationer som inte tittat på just detta problem. Hade denna panel gått igenom publikationer som alla visade på att jorden var platt skulle de såklart avvisa teorin om att jorden var rund.

Liksom Wakefield dömdes även hans kollega John Walker-Smith för bedrägeri men 14 år efter att studien i Lancet släpptes, friades han från dessa misstankar. Slutsatsen blev att anklagelserna var bristfälliga med ytliga resonemang och hade på flera punkter felaktiga slutsatser. John Walker-Smith har därför återfått sin legitimation även om han sedan några år tillbaka gått i pension. Wakefield som till skillnad från sin kollega inte fått finansiering från sitt försäkringsbolag till fortsatt överklagande har lämnat in en stämningsansökan mot Brian Deer, Fiona Godlee och British Medical Journal för att falskt anklaga honom för “bedrägeri”. Domen väcker frågor om huruvida eller inte Lancet borde ha dragit tillbaka publikationen. Detta eftersom skälen för tillbakadragandet motsades av domarens beslut.

Dr Andrew Wakefield har under alla år förtalats av regeringstjänstemän, vaccintillverkare samt läkare och media världen runt har godkänt dessa ogrundade anklagelser okritiskt. Vetenskapens värld upprepar detta i sitt program där Wakefield blev utpekad som forskningsfuskare. Dessutom fick han aldrig möjligheten att bemöta diverse påståenden utan ett gammalt uttalande klipptes helt sonika in. När Wakefield tillfrågades om han blivit kontaktad av SVT för att få chansen att kommentera kritiken svarade han att så aldrig skett. I september 2013 kom svaret på anmälan från Granskningsnämnen för radio och TV. De ansåg inte att inslaget i Vetenskapens värld stridit mot kraven på opartiskhet och saklighet.

Teamet kontrollerade Granskningsnämndens regler. Där står att läsa:

”Programverksamheten ska bedrivas opartiskt, vilket innebär att en klart utpekad part som utsätts för kritik ska få möjlighet att bemöta kritiken och att kontroversiella ämnen eller händelser inte får behandlas på ett ensidigt sätt. Om en klart utpekad part utsätts för stark kritik eller allvarliga anklagelser bör han eller hon som regel få möjlighet att försvara sig i samma program. Det kan ske genom att den utpekade medverkar i programmet eller genom en kommentar från honom eller henne. Att någon vägrar att medverka hindrar inte att programmet får sändas. I sådana fall bör den utpekades uppfattning redovisas på annat sätt, om det är möjligt. Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar.”

SVT ska stå för public service och det innebär att SVT ska förhålla sig neutral i sakfrågan. Wakefield har aldrig fällts för forskningsfusk och programmet låter även den vaccinationstroende sidan av sakfrågan dominera över den vaccinationsskeptiska i inslaget. I vanlig ordning får naturligtvis den vaccinationstroende sidan sista ordet och påståendet att Wakefield fuskat får utgöra exempel på att det inte finns kopplingar mellan vaccin och hjärnskador. I själva verket så är det enda Wakefield gjort varit att påtala att det finns ett misstänkt samband mellan vissa vaccinationer, inflammatorisk tarm och allvarliga hjärnskador hos barn och att detta behöver utredas mer grundligt.

Granskningsnämndens beslut kommer att överklagas till Förvaltningsrätten och hela förloppet kommer presenteras i dokumentären.

Stöd produktionen av denna viktiga dokumentär!

Läs mer om fallet Wakefield:

SVT anmäls till Granskningsnämnden om partiskt inslag om dr Andrew Wakefield

Föräldrarna till barnen i Wakefields Lancet 12-studie rasar mot Brian deer

Wakefield Paper – Essay by Billy Long

(3569)

« Previous Page